Är Baltikum näst på tur? 
Det var frågan EU:s utrikesministrar ställde sig under förra veckans möte i Riga. 
Efter att Ryssland på kort tid kränkt lettiskt luftrum, bråkat med litauiska skepp i Östersjön och kidnappat en estnisk säkerhetsofficer, framstår det åtminstone inte som en omöjlighet att Ukraina bara är uppvärmningen för en större operation.

Bland annat den tidigare Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen (The Telegraph, 5/2) misstänker att Rysslands president Vladimir Putin kan vilja testa om Nato menar allvar med artikel 5.
Ses en attack på Baltikum som en attack på hela alliansen - och kommer den att mobilisera?
Den ryska aggressiviteten har bemötts med en förstärkning av närvaron i området.
Senast i måndags anlände över hundra Nato-stridsvagnar och bepansrade trupptransportfordon till Baltikum.

Oron är befogad. 
Retoriken som används för att försvara invasionen av Krim - de gånger Putin överhuvudtaget erkänner rysk närvaro i Ukraina - träffar lika mycket de baltiska staterna. 
De har också tillhört Ryssland, och en stor rysk minoritet lever fortfarande i länderna. 
Men att baltiskt territorium därför skulle vara ryskt är svårt för den som respekterar folkrätten att förstå.

Baltstaterna ockuperades under andra världskriget, och därefter mer eller mindre koloniserades området.
Sovjeter flyttade in där ester, letter och litauer förut bott, och angav folk som inte skötte sig. 
När Sovjetunionen föll stannade många av dem kvar, men på grund av de historiska premisserna, och att många inte lärt sig estniska, har många fastnat i utanförskap.
Att de får sin omvärldssyn från regimtrogna ryska medier, som i dagsläget mest fungerar som Putins propagandamaskiner, förstärker motsättningarna.

Många av de ryssar som i generationer bott i Baltikum ser sig fortfarande som ryssar, snarare än balter, vilket Putin inte är sen att poängtera.
År 2007 bestämde sig den estniska regeringen för att ta ned den så kallade Bronssoldaten, ett sovjetiskt hyllningsmonument över de män som befriade landet från Nazi-Tyskland - men som samtidigt själva tog det i besittning. Detta ledde till offentligt raseri hos den ryska ledningen, vilket uppmuntrade till massiva protester bland de estniska ryssarna på plats.

När den ryske ambassadören i måndags skyllde invasionen av Ukraina på Sverige - hade vi inte föreslagit ett östligt samarbete hade ju Putin kunnat lämna Krim ifred - blev det än mer uppenbart att landet lider av grava svårigheter vad gäller kartläsning.
Uttalandet är skrattretande absurt. 
Dessvärre blir Östeuropa knappast säkrare av att Ryssland resonerar som ett bortskämt dagisbarn.

Nu är det viktigt att EU fortsatt visar sitt motstånd mot den ryska utrikespolitiken. 
De sanktioner som inleddes förra året måste förlängas, och förstärkas. 
Men ekonomiska vapen är trubbiga, och man lär snart behöva ett mer tydligt sätt att uttrycka något mycket banalt: 
Ett antal rysktalande invånare gör inte ett land till ryskt territorium.

GP 11/3-15